Hej!

Saknad efter min mormor finns. Hon gick bort i fredags morgon. Hon var gammal och sjuk. Var glad att jag följde med in den gången jag körde mamma dit. För det var den sista gången i livet jag träffade henne. Det är svårt det här med döden, om man ska ta ett sista farväl eller inte. Menar om man ska behålla bilden av den "friska" eller när personen är sjuk?.

Från början ville jag inte träffa henne men det ändrade sig ganska snabbt. Det var inte så farligt som man tänkt sig från början.

När mormor väl gått bort var det med att ta ett sista farväl. Min mamma och moster hade varit där. Jag visste inte vad jag skulle göra. En vän till mig ringde från avdelningen där mormor låg, frågade om jag tänkt att komma. Om jag nu valde att komma så fanns hon där för mig!

Jag blev mer ledsen och  pratade med min man Håkan. Vi kom fram till att jag iallafall skulle åka dit. Han körde mig.

Monica tog emot mig med öppna armar. Detta var jobbigt!!!!

Hon undrade om jag var beredd att se mormor, det visste ja inte man e väl inte beredd på sånt här. Det var ju första gången jag tar farväl av nån som dött. Vi gick iallafall in till henne. Blev mera ledsen. Efter ett tag gick det bättre. Monica gick. Hon var kall och vacker. hade blommor i sina händer. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag tog upp psalmboken och läste FADER VÅR... för henne. Det som var jobbigast var att gå där ifrån. För då var det ju allra sista gången jag skulle träffa henne! Efter ett tag valde jag att gå. I samma ögonblick som jag skulle gå, fick jag en bild på näthinnan i form av en vit fjäril som flög iväg. Det är mitt sista minne av mormor.